En av mina spelningar jag gjorde över i USA var på ett litet mysko ställe nere i Jacksonville, Florida. Jag tyckte först att det såg ut som ett skumt hak med suspekt klientel, hårdhudade busar verkade det att vara, så jag tvekade lite i dörren. Men så tänkte jag att har jag tagit mig så här långt så vore det väl sjuttsan också om jag inte skulle ta ett par steg till och visa vem Bara Jonson är. Alltså sköt jag upp dörren till West End Cantina och klev in.
Om du någonsin sett en westernrulle där hjälten kommit in genom svängdörrarna till den lokala baren och allting stannat av. Dödsstilla och knäpptyst. Nå.. så var det verkligen inte.. min entre gick de flesta ganska spårlöst förbi.
Mitt grepp om min gitarr hårdnade. Med bister min tog mig så igenom skaran och fortsatte målmedvetet fram mot scenen.
Ett tag trodde jag att det var Ron Wood från Rolling Stones som satt där och spelade. Samma härjade och fårade ansikte. Samma frisyr inklusive pannband. Samma typ av kläder; vit skjorta med slits i ärmarna upp till arbågarna, svart skinnväst och svarta slitna jeans. Jag stod en stund och försökte få detta bekräftat på nåt sätt.. men istället fick jag reda på att det var en lokal legend... nästan i samma klass som Lynnard Skynnard (också från Jacksonville; med låtar som Freebird och Sweet Home Alabama).. vid namn Stevie Stiletto.
Stevie Stiletto and the Switchblades var ett berömt punkband nångång back then men killen var alltså fortfarande igång och spelade. Han satt där med sin akustiska gitarr och ett litet backup band. Han hade en närvaro och en kontakt med publiken som var fantastisk. Jag förstod att jag var i närvaro av en riktigt stor artist. Jag började få den där bekanta känslan som är så svår att hantera... Tävlingsinstinkten. Den dyker upp nästan varje gång jag ser och lyssnar på en duktig musiker. Den inspirerar mig och ger mig det där lilla extra i mina konserter. Stevie avslutade sitt set med orden; " -and my CD will be out just in time for Christmas".
Det var min tur att gå upp på scenen. Stevie gick av och vi passerade varandra på vägen. Han gav mig en liten kort blick och ett snett leende. Jag kommer ihåg att jag tänkte.. ja nu järar...
Hela tiden jag var på scen var jag fokuserad på Stevie. Han satt mitt emot mig med sin fru. Jag tog i ända från tårna och när sista låten var spelad avslutade jag också med orden "yes and my CD will be out in time for Christmas too".
Jag var tvungen att passera honom när jag gick tillbaka till min plats bredvid Nickel. Just som jag gick förbi så sträckte han ut sin hand och tog tag i min armbåge. Världen stod stilla.
"-That was really good Bara" sa han. "Im definitely going to get an ex of your CD when it comes out" fortsatte han. Världen började snurra framför mina ögon. Hur svara man en levande legend som just sagt att han gillar din musik. Jag tvingade mig att andas och så sa jag: "Thank you Stevie.. Id like to have your new CD too.. so I suggest we just swop info then"
Resten av den kvällen spenderade jag och Nickel tillsammans med paret Stiletto. Och när vi sedan skiljdes år och vi var tvungna att bege oss hem över gränsen till Georgia vände jag mig om utanför och tittade tillbaka på stället. Molnen tycktes skingras och månljuset flödade ner över West End Cantina.. då syntes det mig att jag aldrig sett ett mer mysigt och inbjudande ställe någonsin innan.
Uppdaterng:
Jag ringde Stevie idag. Han blev helt i extas över jag ringde. Det visade sig att han försökt att nå mig ett bra tag. Suwannee River Jam. Han hade ordnat så jag skulle spela där. Inför 15000 till 25 000 besökare. Ett par radiokanaler stod i startblocken för att sända min musik... och så var jag inte där. Jag gav honom mitt lokala Jacksonville nummer så att han kunde nå mig för framtida spelningar. Jäkligt trevlig kille! :)
Uppdatering 2:
Som ni förstår är det min låt Jacksonville som är orsaken till all uppståndelse där. De flesta låtar som skrivits om Jacksonville är tydligen väldigt negativa. Som en man sa till mig. "Our city needs a good positive song like yours. I for one loved it".
